"Utan pengar är man fattig, utan vänner är man förlorad".

13/5 2013. Uttalandet fälldes av min då sjuårige yngste son. Jag tittade storögt på honom och han såg tillbaka på mig med en allvarlig min och fortsatte "Vi pratar mycket om det här i skolan, det har varit en del bråk och stök mellan barnen och Eini (hans klassföreståndare) tycker det är så viktigt att vi reder ut det här. Vi måste få en bättre stämning i skolan och klassen. Eini sa just det, utan pengar är man fattig, utan vänner är man förlorad. Respekt och vänskap går hand i hand". Hur ofta tänker vi vuxna på det sättet?

 
Hur ofta ser vi till att visa varandra uppskattning? Hur ofta hinner vi med att se varandra som människor, som möjligheter, som resurser? Ju äldre jag blir ser jag det allt tydligare, hur vi är varandras förutsättningar. Att vi tillsammans kan skapa kulturer och arbetsklimat som ger både individen och gruppen chansen att växa. För att jag lyckas behöver inte det betyda att du måste misslyckas. Tyvärr är det så vanligt att vi fokuserar på att lösa problem så att vi glömmer bort det viktigaste, att det är genom att bygga en stark kultur som en organisation ger sig själv chansen att bygga något hållbart och långsiktigt. Det är ett arbete som måste pågå hela tiden, samtidigt som vi löser problem så måste vi vårda våra relationer. Respekt, värderingar ger grunden för vänskap som i sin tur är grunden för tillit. Alla organisationers viktigaste hjärta. Både internt och externt.

Jag har själv haft förmånen att få vara och verka i flera sådana miljöer. Både i grundskolan och gymnasiet men kanske framförallt de år jag själv gick på Berghs Scool of Communication, linjen grafisk form och illustration. Två år som förändrade mitt liv och som fortfarande lever kvar i min kropp och själ som en känsla. En känsla av att allt är möjligt. På riktigt. Varje dag. Det är så att vifta bort det uttalandet med en kommentar om att det är så lätt att säga men under de här två åren så badade jag bokstavligt talat i kreativitet, nyfikenhet, energi, engagemang och en livsbejakande stämning där i stort sett alla hjälpte varandra att växa och utvecklas. Varje dag. Jag fick både kraft och vänner för livet.
 

Men visst, det var inte roligt hela tiden. Det fanns massor av prestationsångest, hjärnsläpp och idétorka. Men det hände så mycket och i ett så högt tempo så om man inte klarade en uppgift eller tyckte att man kom med en dålig lösning vid genomgångarna så kom snabbt nästa chans. Och man dessutom hade fått se hur ens klasskamrater och vänner hade löst samma uppgift som man själv inte var nöjd med så öppnade sig plötsligt minst 24 andra sätt att tänka, 24 andra sätt att lösa uppgiften, 24 andra vägar som diskuterades och analyserades. Vi lärde oss av varandra just för att vi stod varandra så nära och för att vi respekterade varandra och delade både värderingar och sökandet efter den ultimata lösningen. Förståelsen för att det egentligen inte finns något som heter misslyckande utan bara olika resultat har präglat mig djupt. Fortsätt träna, pröva, var nyfiken är avgörande. Det finns alltid massor av möjligheter runt hörnet.

En insikt som min kära hustru fick av en kurs i fascilitering formulerade hon på ett vykort som hon skickade till sig själv (och som jag fick se) tycker jag fångade något mycket centralt; "ingen individ oavsett hur högpresterande de är fungerar optimalt i en ny grupp. Presentations- och bekantningsövning behövs alltid". Grupper och individer som förstår varandra och vet vilka mål som gäller har det både roligare och är effektivare. Att visa respekt och sträva mot vänskap gör oss till bättre människor. Det är värden som lägger grunden för starka varumärken.

Håll i, håll ut, håll om.

Mvh/u