Mamma är död, jag är tacksam

8/2 2014. I måndags dog min mamma. Hon blev 91 år. Hon dog som hon levde, mitt i steget, mitt bland folk. I samklang med andra, men med en röst som var helt hennes egen. Ingen kunde rubba hennes övertygelse. Inget kunde få henne att låta bli att göra något hon hade bestämt sig för om det handlade om något hon tyckte var viktigt. Hon tog sig gärna en slummer i ljuset av en lampa och barnbarnen prat i samma rum. Vad handlar livet egentligen om? Varför finns vi här? De frågorna blir extra aktuella då någon närstående går bort. Döden gör livet tydligare. Vad har vi lärt oss och vad har vi fått av våra kära som gått vidare? Till mig har mor gett förmågan att känna livsglädje, ha uthållighet och att vara nyfiken. Så levde min mor, ända in i kaklet. Hon var verkligen en av mina stora hjältinnor.

Min syster och hennes son hade haft en trevlig stund med mamma på hennes nya äldreboende med skratt och sång. Mamma följde som vanligt med till hissarna. Hon var glad, harmonisk och pigg. "Hej då, vi ses snart igen" var hennes sista ord när hon vinkade farväl. Sedan skulle hon bara vila lite innan maten. Hon satte sig i soffan intill köket och det var både personal och kamrater från boendet runt henne. Hon somnade in lugnt. För gott.

En timme efter det min syster lämnat äldreboendet kom dödsbeskedet. Chock. Det var fullständigt obegripligt. Kan det verkligen gå så fort och utan förvarning? Mitt i sorgen känner jag ändå en enorm tacksamhet. Över att mor slapp lida och fick gå bort mitt i steget men också över allt hon gett mig. Hon var verkligen en kvinna som levde sitt varumärke, sina värderingar och gjorde skillnad för enormt många.

Två dagar innan hon dog var hon och jag ute på en av våra söndagsutflykter med bil. Något hon älskade. Hon körde själv bil till hon var 88 år men då fick hon körförbud efter en liten stroke. Mamma tittade på mig med sin pillemariska blick och sa "Åhh, vad underbart att komma ut, jag njuter i fulla drag" och så for vi iväg.

Hur orkade hon?

När jag tänker tillbaka på hur mamma levde och på allt hon gjorde så är det svårt att förstå hur hon orkade och hann med allting. Hon och vi bodde i ett stort trähus i Älvsjö i nästan 60 år. Det städade hon, pyntade och fixade hon med nästan helt på egen hand ända till i mars 2013. Jularna var i Fanny & Alexander-klass och grannfester med sång och lek arrangerades regelbundet. Hemtjänst hade hon bara i ett och ett halvt år och den var hon inte speciellt imponerad av, mycket gjorde hon fortfarande själv.
Mamma födde tre barn och gav oss en trygg och kärleksfull uppväxt. Jag minns det som rena Bullerbyn. Hon jobbade som mellanstadielärare och jag minns henne ständigt sitta i tv-soffan med en trave läxböcker som skulle rättas. Plus att hon förstås hjälpte oss barn med läxorna. Och lagade mat, tvättade och diskade.

Samlade in en miljon kronor

Dessutom var hon aktiv i Folkpartiets lokalavdelning i Älvsjö och satt i många år också som nämndeman i Tingsrätten. I källaren hade hon en vävstol som hon vävde trasmattor i när hon fick någon minut över. Under 25 år var hon ordförande för Brännkyrka Församlings Fredsgrupp som hon också startade. Det var ett gäng damer som regelbundet samlade in prylar, kläder, rev lakan till bandage och mycket annat. Källaren och garaget var överfyllt av prylar och lådor. De anordnade basarer och loppmarknader och hade det fantastiskt roligt. När mamma slutade som ordförande efter 25 år och vid 87 års ålder så kunde de konstatera att de samlat in mer än en miljon kronor till välgörande ändamål. Många lastbilar har gått till fattiga i Baltikum och fler skolor har byggts i Afrika tack vare Brännkyrka Församlings Fredsgrupp.

Livat på landet

Varje sommar packade hon för att ta ner familjen på ett tre månaders sommarlov i vårt paradis Skummeslövsstrand vid Laholmsbukten. Kläder, prylar, mat, skor, blommor, ja i stort sett ett helt hem lyckades hon få in i bilen. Hur det gick till är fortfarande ett mysterium. Mor och far byggde förstås huset själva i sann pionjäranda. Nere på landet var hon långa perioder ensam med barnen när pappa var i Stockholm och jobbade. De första åren hade vi ingen el, brunn på gården, torrtoalett, ingen telefon och långt till närmaste granne. Cykeln var transportmedlet. Framåt augusti kom väldiga åskoväder inrullande över havet och Hallandsåsen. Där satt mamma, livrädd för åskan, med tre små barn, och darrade men det märkte vi aldrig. Dagen efter sken solen och ofta trollade hon då fram ett fantastiskt kaffe- och bullkalas med nybakat och sju sorters kakor. Den stora släkten och massor av vänner kom titt som tätt på besök. Dörren stod alltid öppen och besökarna fick inte sällan också njuta av mammas berömda pepparkakor som hon redan bakat hemma i Älvsjö. När vi i augusti skulle hem till stan skulle allt tillbaka plus alla prylar som mamma köpt på någon loppmarknad?! Det gick.

Mörker i paradiset

Men allt var inte toppen. 1966 konstaterades det att min far hade Parkinson, en nervsjukdom som sakta men säkert begränsar rörlighet och kroppsfunktioner. Trots att oddsen var dåliga vägrade mamma att vika ner sig för sjukdomen. Hon och pappa sökte lösningar, träffade massor av doktorer och kom så småningom kontakt med bl.a. Arvid Carlsson, en professor i Göteborg som senare fick Nobelpriset för sin forskning på området. Tack vare honom fick de också en specialistläkare som blev ansvarig för fars medicinering. Varje dag följdes ett noga uppgjort schema och resultatet av medicineringen analyserades och förändrades vid behov. Ibland såg det ut som om allting stämde fler veckor i sträck och då kunde pappa leva ett helt normalt liv. Men så plötsligt så fungerade ingenting och de fick börja om för att söka ny rytm i medicineringen. Pappa dog 1993 och de sista åren var riktigt tunga. Många gånger fick mamma bokstavligt talat bära/skjuta/knuffa pappa uppför trappan till övervåningen där toalett och sovrum fanns. Trots alla svårigheter höll mamma igång både hus, hem, jobb, fredsgrupp, politiken och tusen andra saker. Fråga mig inte hur.

Hon gjorde skillnad

Barn har alltid varit det viktigaste för mamma. Främst för sina egna förstås men också för alla barn som hon haft som lärare i skolan. Mamma var en lärarinna av den gamla stammen, en som Janne Björklund skulle vilja se klonad och mångfaldigad. Hon satte alltid kärnämnena främst och säkrade att alla hennes elever kunde läsa, skriva och räkna.

Många var de föräldrasamtalen hon ringde på kvällarna för att kolla att eleverna fick stöd även i hemmet. Den mängd skrivningar och läxor hon rättat genom åren är ofantligt. När så småningom barnbarnen började trilla in så har även de fått både kärlek, kunskap och uppmärksamhet. Jag begriper inte hur min familj skulle klarat oss utan mammas hämtningar på dagis, läxläsning, barnpassning, matlagning och mycket annat. Bara det är värt ett eget kapitel.

Så småningom blev det åtta barnbarn och hon hann även med att träffa och glädjas åt två barnbarnsbarn. En imponerande flock som alla har Gudrun Elisabet Bergman att tacka för sina liv. Ett av barnbarnen gav henne epitetet "ranchägarinnan" som fångar det mesta av hennes karaktär och personlighet.

Slutet

Mammas vaskulära demens tvingade henne till slut flytta ifrån den kära villan i Älvsjö men innan dess fick hon fira sin 90-årsdag i huset. Det blev en riktigt grande final med massor av släkt, grannar och vänner. Precis som i fornstora dagar. I mars 2013 landade hon på Borgerskapets Enkehus på Söder. Vackert, utsikt över Riddarfjärden och fantastisk mat men mamma trivdes aldrig riktigt. Hon längtade mest hem till villan och kunde tyvärr inte förlika sig med tanken på att hon inte klarade sig själv. Sommaren 2013 tog vi med henne till västkusten i ett par veckor. Hon njöt och trivdes storligen även om hon var trött. Men det gläder oss att vi tog med henne en sista gång.

Demensen visar sig olika mycket vid olika tillfällen. Tidvis var hon som vanligt men stunderna av snurrighet kom allt tätare och i mitten av hösten stod det klart att hon måste ha mer vård och omsorg. Vi lyckades hitta ett fantastiskt demensboende, Vindragaren, på Reymersholme. Underbar utsikt över vattnet mot Gröndal och Essingeöarna och egen balkong. Varm, lyhörd och kompetent personal tog hand om mamma på bästa sätt så det kändes jättebra. Det var som om mor pustade ut och slappnade av. Hon fick en trygghet och harmoni som hon inte haft på ett länge. Kanske det var just det som gjorde att hon somnade in för gott? Som många sagt; vilket underbart sätt att få sluta sina dagar på. Och jag kan inte annat än att hålla med trots att det känns obegripligt sorgligt och overkligt.

Avslutningsvis vill jag bjuda på ett citat av mamma: "Jag är inte envis, men jag ger mig aldrig". Sådan var hon. På gott och ont. Men allra allra mest på gott. Även om inte självinsikt var hennes bästa gren så hade hon livsglädje, humor och energi som vi alla kommer ta med oss vidare i livet. Tack mamma, tack för allt.

I sorg, med glädje och tacksamhet/u