13/1 2015. Den här reflektionen skulle egentligen handla om Kuba och mina upplevelser där under julhelgen men det går inte att komma förbi tragedin på tidningen Charlie Hedbo. Kan man någonsin förstå och förlåta terrorister och mördare? Ja. Det måste gå. Annars kommer våldets och fanatismens fula tryne fortsätta visa sig om och om igen. För evigt. Våldsspiralen måste brytas. Hämndens evighetsmaskin måste stoppas. Terroristernas mord på både människor och det fria ordet är naturligtvis oförlåtligt och får aldrig glömmas. Men om vi inte frågar oss varför det sker och förstår bakgrunden så är det öppna demokratiska samhället dömt att drabbas igen. Och igen. Och igen. Vi måste sluta prata i vi och dom-termer. Varje individ har rätt att bli, sedd, hörd och bekräftad. Varje människa har rätt till en egen identitet. Och vi är varandras förutsättningar. Inget du, inget jag.

 

 

Ingen människa föds ond. Det finns inte heller någon som föds som terrorist. Eller mördare. Eller fotbollsproffs. Det finns undersökningar som bevisar att till och med nyfödda barn mår dåligt att höra andra barn som gråter. Det verkar som om empati är något medfött. Men vilket sammanhang föds barnet in i? Vilken lott fick barnet i det genetiska lotteriet? Hamnade hen på trappan i ett barnhem i Afghanistan, i ett flyktingläger i Jordanien eller hos ett välbärgat par i Stocksund? Vilken människosyn finns det runt det nya lilla livet? Vilken självbild skapar sammanhanget och miljön? Är du värdefull lille vän? Vi programmeras av arv men framförallt av miljö och uppfostran där individ, familj och samhälle alla har ett delat ansvar. Är det ett inkluderande eller exkluderande klimat? Har varje individ ett absolut värde?

 

Rätten till identitet och stolthet

Det kan kanske upplevas futtigt att prata om varumärke i dessa tragiska sammanhang men det finns starka beröringspunkter. Världen behöver mer individer med stark identitet, schyssta grundvärderingar, med positiv självbild och en positiv människosyn. Det behövs när man bygger varumärken, företag och samhällen. Varje individ har ett eget ansvar för sig själv men också för sin omgivning. Och omgivningen har ett ansvar för att skapa strukturer och system som tar tillvara och utvecklar allas kapacitet och behov. Vill vi leva i ett sådant samhälle måste vi sluta med vi- och dom-tänkandet. Alla behövs. Vi är varandras förutsättningar. Tillsammans kan vi förändra världen. Alla människor längtar efter och har rätt till sin frihet. Det får inget system, politiskt, ekonomiskt eller religiöst motverka. Världen har kommit långt men vi har långt kvar. Det finns alldeles för många människor idag som har en exkluderande inställning till andra individer idag. Både på vänster- och högersidan. Och inte minst bland de så kallade religiösa. Vi måste se upp. Vi måste vara mer nyfikna, empatiska och inkluderande.

 

Västvärlden har sått draksådd

"Nu är dramat över" kunde man höra i media när gisslandramat hade fått sitt tragiska slut. Nej, tyvärr det har bara börjat. De onda är döda men är ondskan död? Har något i de bakomliggande strukturerna förändrats? Nej. "Mission completed" sa George W Bush 1 maj 2003 och gjorde honnör inför tusentals jublande soldater på det amerikanska hangarfartyget. Då hade kriget bara pågått sedan 20 mars samma år. Därefter imploderade Irak och idag står landet på randen till ett inbördeskrig, staten håller på att falla samman och IS vuxit sig skrämmande starka. Vilket ansvar har vi i väst? Jag tror att det är oerhört viktigt att vi förstår att västvärldens kolonialism, erövringskrig, ockupation och utnyttjande av både människor, land och naturtillgångar har skapat en grogrund för fanatism och extremism. Vi, som hävdar att vi är kristna, har begått minst lika många brott mot mänskligheten och mot människor som andra. Det får vi aldrig glömma. Dessa insatser har år efter år byggt på stark känsla hos många invånare i kolonialiserade länder av att ha blivit kränkta, misshandlade och respektlöst behandlade. Västvärlden kan inte ta ansvar för alla onda handlingar som tidigare makthavare har genomfört men vi måste ta ansvar för och förstå de känslor av hat, förtvivlan och vanmakt som västvärlden varit medskapande till. I Frankrike dog 17 personer i Charlie Hedbo-dramat. Bara i Irak har det dött mellan 390.000 och 920.00 personer i händelser som direkt och indirekt kan relateras till kriget i Irak. Människor med mödrar, fäder, syskon, vänner, släktingar, bekanta. Varje nytt liv är en gåva till mänskligheten. Varje liv som mördas är en förlust för mänskligheten. Varje människa har ett absolut och evigt värde. Våldet måste stoppas.

 

Vikten av att förlåta det oförlåtliga

Söndagen 11/1 lyssnade jag på gudstjänsten i radions P1. Temat var "Förlåtelse" och kyrkan gästades av Desmond Tutu, ärkebiskopen från Sydafrika. Jag är ingen aktivt utövande kristen men jag är uppväxt i ett kärleksfullt frireligiöst hem där det med jämna mellanrum var ett krav att gå i kyrkan. Motvilligt fick jag genomlida trista stela och sövande mässor där den enda räddningen var om det fanns några bibeltexter att läsa eller om prästen någon gång kunde få till en predikan som berörde. Men den här gudstjänsten lockade med sitt tema och dessutom Desmond Tutu, mannen som var en av skaparna till de sanningskommissioner som genomfördes i Sydafrika efter apartheidregimens fall. Där möttes torterare, mördare och offer öga mot öga. Där fick de utsatta berätta om sitt lidande inför några som lyssnade och förstod. Där fick de förtryckande berätta om strukturer och grymheter. Desmond Tutu beskrev vikten av förlåtelse för att göra sig själv fri. Vikten av att förlåtelse för att kunna gå vidare. För att utveckla världen och sig själv. Det handlade inte om att glömma eller förminska smärtan. Det handlade om att kunna gå vidare. Kommissionen nådde ett av sina mål då ingen i dagens Sydafrika kan ha undgått att få en inblick i vad som hänt under den forna apartheid-tiden. Genom förlåtelse har landet och befolkningen givits möjligheten att gå mot en ljusare framtid till mötes, tillsammans, svarta och vita, som en enad nation. Det går att förlåta det oförlåtliga.

Lyssna på Astrid

Jag har precis läst klart en biografi om Astrid Lindgren och sett ett avsnitt av dokumentärfilmen om henne. Astrid behöver knappast rosas mer. Hon är, tyvärr, unik och var en evig förkämpe för vikten av att ge varje barn kärlek, frihet och trygghet. I övermått. Jag är inte säker men jag tror att det var Astrid som sa "älska mig mest när jag är värd det minst då behöver jag det mest". De vi kallar onda har oftast blivit utsatta för ondska och våld. Det är en sanning som ständigt återkommer. 1978 fick Astrid de tyska bokhandlarnas fredspris i Frankfurt och fick då en möjlighet att hålla ett tal. Arrangörerna fick läsa talet i förväg och fick kalla fötter. Astrid gick hårt åt barnaga som var tillåtet i Tyskland men inför Astrids hot om att inte komma alls vek de ner sig. Det här är några rader från talet: "Jag tror att vi måste börja från grunden. Med barnen. (---) Om barnet ska bli en varm, öppen, förtroendefull människa med förmåga till gemenskap eller en känslokall destruktiv ensamvarg, det avgör de som tar emot barnet i världen och lär det vad kärlek är eller också låter bli att visa det vad kärlek är. (---) Och skulle han eller hon mot förmodan bli en av dem som avgör världens öden, så är det tur för oss alla om grundinställningen är kärlek och inte våld. Även blivande statsmän och politiker formas till sina karaktärer. Innan de ens fyllt fem år, det är hemskt men det är sant."

 

Våldet frodas i bristen på kärlek

När förvandlas en människa till terrorist? Jag kan inte komma förbi Hjalmar Söderbergs formulering i romanen Doktor Glas. Den ger en fördjupad bild av ondskans och våldets rötter och bakgrund. Kanske en förklaring men absolut ingen ursäkt. "Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst." Våldet frodas i det kärlekslösa samhället. Låt oss all göra vad vi kan för att motverka ondskans och våldets spridning. Varje dag, även när manifestationerna har tystnat. Avslutningsvis kan jag inte heller låta bli att citera ur Klas Klättermus en sentens som är lika enkel som självklar. Hur ska man egentligen leva och bete sig mot andra i världen? "Du ska inte plåga andra du ska alltid bjuda till, i övrigt kan du leva precis som du vill". Det citatet tror jag faktiskt både Astrid och redaktörerna på Charlie Hedbo skulle uppskattat. Frid över deras minne. "Je suis Charlie"

mvh/u

 

PS. Ett av omslagen från Charlie Hedbo. "Vi vill sätta slöja på Charlie Hedbo"

 

Stolt på FacebookStolt på TwitterStolt på LinkedIn