18/1 2015. Den frågan fick jag av min arbetskamrat Magnus efter en diskussion om yttrandefrihet i allmänhet och tragedin på Charlie Hedbo i synnerhet. Vi var både uppskakade och beklämda över det som hänt. Jag hade inget bra svar på frågan, problematiken är alltför komplex och när våldet exploderar så är katastrofen redan ett faktum. Men vad hände innan? Hur kunde det så långt? Hur kunde man undvikit situationen? Är det ödesbestämt att konflikter, krig och våld bara uppstår och sprider sig? Självklart inte. Konflikterna är skapad av människor och kan lösas av människor. Och lösningen heter dialog. Den krävs i mellan människor, i affärslivet, i samhället och mellan länder. Om man önskar en positiv utveckling.

 

 

Dialogens har alltid haft en avgörande betydelse för världens utveckling både på det lilla och på det stora planet. och allt börjar med vår självbild och människosyn. Med vilken stolthet och respekt ser jag på mig själv? Hur mogen, ödmjuk och nyfiken är jag? Min självbild och mitt eget själv-värderande avgör hur jag bemöter andra. Här finns basen för min människosyn. Ser jag på mig själv som en oändlig möjlighet så är det troligare att jag bemöter andra på samma sätt. Med respekt, nyfikenhet och ett inkluderande sinne.

 

Eget ansvar, gruppens ansvar, samhällets ansvar

Har jag haft turen och förmånen att få växa upp i en miljö fylld av tillit, trygghet, kärlek och goda samtal ökar chansen ytterligare att jag kan bli en positiv kraft i samhället. Då ser jag inte på andra som hot, då har jag fått erfarenheter och kunskap om hur man kan bygga sunda och hållbara relationer. Vilket är avgörande för all utveckling. På individnivå, i affärsvärlden och i samhället i stort. Och utveckling kräver alltid ett möte mellan människor och att det där förs en konstruktiv dialog. Alltså ett berikande samtal mellan två eller fler parter. Vilken uppväxt hade de franska terroristerna? Hur bra är vi på att integrera och inkludera? När vi slutar tala med varandra är inte motsättningarna långt borta.

 

Dialog, det är konsten att tänka tillsammans

Jag har en spännande bok som heter "Dialogen och konsten att tänka tillsammans" skriven av William Isaacs. Han är lärare vid MIT:s Sloan School of Management och vd för DIAlogos, ett konsultföretag med bas i Massachusetts, USA. Genom i sin forskning och sitt arbete med bl.a. Ford, Shell, Motorola och Hewlett-Packard har Isaacs utvecklat möjligheterna till bättre formad konversation för att överbrygga de konversationsbrister och missförstånd som ofta uppstår.

Det är alltför vanligt att vi inte lyssnar på varandra. Vi förklarar vad vi tycker när vi borde lyssna till vad andra säger. Fångade av våra förutfattade meningar döljer vi våra känslor och gömmer vår verkliga uppfattning. Pratandet driver oss isär. Många problem stammar från oförmågan att genomföra en lyckad dialog. Williams visar att en dialog är mer än bara ett utbyte av ord. En lyckad och berikande dialog handlar snarare om förmågan att ta till sig andras uppfattningar, alltså konsten att tänka tillsammans. Hur ofta gör vi det på riktigt? Hur ofta hinner vi med? Här finns fröet till oförståelse, misstänksamhet och konflikter. Dialog är detsamma som relation. Utan dialog ingen relation.

Dialogen får inte tystna

Grundfrågan är, vill vi själva styra våra liv eller är vi beredda att styras av andra? Om vi styra våra liv, självklart med respekt för och i samklang med andra, måste vi alltid hålla dialogen vid liv. Både den yttre och inre dialogen. Alltid, i alla dess former och både med sig själv och omvärlden. Egentligen till vilket pris som helst bara man inte skadar andra. När dialogen tystnar riskerar vi bli ett offer för andra krafter som vill annat än vad vi själva egentligen vill. När dialogen tystnar fråntar vi oss ansvaret som alla människor har, att själva försöka leva vårt liv så gott det går. Med oss själva och med andra. Med alla de förutsättningar, talanger, tankar, ideologier, drömmar och allt annat som gör oss unika och enastående.

 

Stark identitet ger bättre dialog

Jag läser just nu en fantastisk bok av Patricia Tudor Sandahl som heter "Den tredje åldern" och handlar om den tid i livet då vi är mellan 50 och 70 år. Barnen är utflugna, karriärens slut börjar skönjas vid horisonten, föräldrarna är gamla eller ha gått bort. En ny tid med massor av nya möjligheter och nyvunnen frihet. Vi är inte längre unga men inte heller gamla och vi har unik livserfarenhet att vila emot. Vad gör vi, vad vill vi? Patricia beskriver detta insiktsfullt och pekar på oändliga möjligheter. Även i denna ålder handlar det om att ha ett grepp om sin identitet och inse att det är en ständigt pågående process om man vill leva ett rikt liv. Och speciellt vid i nya faser i livet behöver man ta omtag på sig själv. vem är jag nu? Och varför? Självkänslan och identiteten hänger ihop med vilken kontakt man har med sin själ, sitt hjärta, sitt sammanhang och sina drömmar och mål. En stark självkänsla gör det ofta lättare att kunna bli tydlig, personlig och sann vilket gör möten och dialog med andra mer utvecklande. Man vågar och vill vara nyfiken och prata med andra. Inte bara till andra. Patricia citerar en dikt "O Nej" av Olof Lagercrantz som handlar om det talade ordets betydelse:

O nej sorgens ord dödar ingen.
Det är ordlösheten som dödar
Talande lever vi,
stumma dör vi.
Lyssna då till min röst,
en arm låga som lyser
på grottans väggar.
- Ingen är här,
ingenting är att frukta
så länge ordet finns
och lågan lyser

 

 

Så tala, lyssna, försök förstå. Dig själv och den andre. Mötet, kontakten och dialogen är avgörande för all mänsklig utveckling. Och för din utveckling. Roten till oförståelse och konflikter är bristen på dialog. Den måste upprätthållas till varje pris. Det är bättre att man är överens om att man inte är överens och fortsätter därifrån än att avbryta dialogen. Då startar konflikterna. Utan dialog ingen relation. Utan dialog ingen relation.

Let´s talk.

mvh/u

Stolt på FacebookStolt på TwitterStolt på LinkedIn