Stänger du dörren till världen? Del 98.

2/4 2018. Gräl, bråk, mobbning, konflikter, våld, krig, tortyr … Hur börjar allt elände egentligen? Med lite perspektiv på tillvaron så kan jag se att det mesta av världens lidande börjar med en stängd dörr. Bham, slam, tjong! Vi stänger dörren till både oss själva och varandra. Vi slutar lyssna, slutar försöka förstå, slutar respektera, slutar att acceptera olikheter, nyanser och andras synsätt. Vi dömer, kategoriserar och odlar rigiditet istället för öppenhet och nyfikenhet. Därmed slutar vi utvecklas. Och när vi slutar utvecklas krackelerar ofta alla relationer. Både till oss själva och till andra. Vi krymper och odlar rädsla och fördomar istället för självförtroende och mod. Så kan vi väl inte ha det om vi vill göra oss själva och världen lite bättre? Håll dörren på glänt, håll dialogen igång, till varje pris. Om du vill fortsätta växa.

Den här bloggserien handlar om hur du kan träna mod och självförtroende för att bygga ett starkt, stolt och attraktivt varumärke. Mod och självförtroende är avgörande egenskaper som det går att utveckla. Då behövs det passion, uthållighet och träning. Mycket träning. Vi har alla potentialen men tränar, tyvärr, alldeles för lite, för sällan och för dåligt. Det kan du ändra på om du vill leva din dröm. För kom ihåg, du har precis all den potential som behövs. Nu. Här. I dig.

135. Träna på att hålla dörrarna öppna

Ingen har alla sanningar. Ingen vet allt. Världen är så mycket större, innehållsrikare och mer magisk än vi någonsin kan föreställa oss. Och varje människa är så mycket större, innehållsrikare och mer magisk än vi någonsin kan föreställa oss. Om vi kan bära med oss den vetskapen så ökar chanserna att vi kan leva ett rikare och roligare liv. Vi kanske inte kan gå in igenom alla dörrar men om vi inte stänger och låser dörren så finns alltid möjligheten att upptäcka nya världar och möjligheter. På alla plan. Du, och alla andra, är en oändlig möjlighet, ett vandrande mirakel.

Stänger du dörren till dig själv?
Det är få saker som gör mig så illa berörd som när jag får höra andra människor säga saker som ”Det där klarar jag inte”, ”Det går inte”, ”Det där är omöjligt”, ”Jag orkar inte”, ”Jag kan inte” … Och liknande. Varför brister så många i stolthet, självförtroende och mod? Bham, slam, tjong! Varför formligen slänger många igen dörren till sina egna drömmar? När varje människa är ett vandrande mirakel, en oändlig möjlighet, en ocean av resurser.

Det självförminskande draget, som alldeles för många människor visar, är så i grunden orättvist mot både dem själva och inte minst omvärlden. Vi har en kort kort tid att leva här på denna jorde, varför inte försöka utforska och undersöka sina egna, andras och världens möjligheter istället för att bara gå på i kända hjulspår? Vi har alla olika förutsättningar men vi kan alla ta ansvar för att försöka växa.

Stänger du dörren till andra?
”Om alla andra bara kunde skärpa sig så skulle allting ordna sig”. Det kan man lätt tycka. Men när man börjar lägga ansvaret på andra glömmer man ofta bort att ta sitt eget ansvar. Vad kan jag, du, vi göra för att skapa en bättre värld? Om dessutom vi och dom-tänkandet seglar in och tar över attityder och handlingar står konflikter och problem runt hörnet. Vi är bra, de är dumma. Det är första stegen mot nya koncentrationsläger.

Den som inte odlar sin förmåga att respektera, förstå och acceptera andra löper stor risk att stelna i en konservativ form där alla andra är idioter och bara man själv är det rätta. Med den inställningen förminskar man inte bara andra, man förminskar sig själv minst lika mycket. Vi människor är i grunden så extremt lika, med samma behov och drömmar, så det är nästan larvigt hur vi lätt fastnar på det yttre och ytliga skillnaderna. Bham, slam, tjong! Den som slutar vara nyfiken på människorna, livet och världen slutar också tro på jorden som fylld av möjligheter. Murar bygger ingen framtid. Broar och öppna dörrar gör det däremot.

Ett av de mest konkreta och bästa tips jag hört för att hålla dörren öppen mellan människor är det Kay Pollak en gång sa. Tänk alltid när någon annan säger något till dig och speciellt när det är något du inte gillar: ”Det kan ligga något i det du säger”. Det är en bra start för vidare dialog, som också kallas konsten att tänka tillsammans.  Det är betydligt bättre än att slå igen dörren i ansiktet på någon. Både bokstavligt och bildligt talat.

Stänger du dörren till det nya?
Visst, människans primära instinkt är att överleva till varje pris. Allt nytt kan vara ett hot mot individens och flockens överlevnad. Bham, slam, tjong! Men om man samtidigt stänger dörren till det nya stänger man också dörren mot nya möjligheter. Om det är något vi vet idag är att vi kommer översköljas av förändringar. Konstant. Det är som tre väldiga förändringstsunamis sköljer över oss hela tiden. En del kallar dem GUD. Globalisering, urbanisering och digitalisering. Den som inte är beredd och öppen för den nya tiden som redan är här kommer få svårt att klara sig. Ja, till och med svårt att överleva. Det gäller att inte vara rädd, det gäller att se möjligheterna och våga gå in genom den nya dörren.

Jag brukar använda mig själv som exempel. Totalt oteknisk och livrädd för alla knappar och appar som blippar och bluppar i alla hörn. Jag brukar till och med kalla mig itiot. MEN, jag har gett mig den på att jag ska kunna lära mig och röra mig även i den digitala världen. Och om jag kan klara det så kan vem som helst klara av det. Om man ger sig lite tid. Om man tar hjälp. Om man är uthållig och tränar. Det har jag gjort.

Det har inte varit lätt och många gånger har jag verkligen känt mig som en itiot men jag har inte gett upp. Jag har nu en hemsida jag uppdaterar varje vecka, jag bloggar, jag finns på Facebook privat och för företaget, jag finns på Linked In flera gånger i veckan, jag skickar ett digitalt inspirationsbrev. Och jag går på utbildningar, föreläsningar och workshops. Det är mitt sätt att träna mig på att vara mindre rädd för, speciellt, den digitala världen. Kan jag så kan du. Stäng inte dörren.

Stänger du dörren till världen?
Är du en sådan som drabbas av rädsla och osäkerhet inför allt det nya och alla nya människor som strömmar över våra gränser? Eller är du en som går in genom världens alla dörrar och upptäcker nya möjligheter, kulturer och innovationer med glädje och nyfikenhet? Eller är du som jag, hamnar någonstans mitt emellan, är både lite rädd och lite lockad av allt det nya? Bham, slam, tjong! Stängd eller öppen dörr? Möjlighet eller hot? Styrka eller svaghet? Världen finns kvar där ändå. Och den måste vi förhålla oss till.

Men vad är många så rädda för egentligen? Visst är det en utmaning när det kommer 100.000-tals nya människor till vårt land. Det är ingen lätt uppgift att ordna ett mänskligt mottagande och lösa integrationen snabbt men att så många är rädda för att Sverige och svenskarna skulle förlora sin identitet och sin kultur förstår jag inte.

Var är stoltheten och tacksamheten över det fantastiska land vi gemensamt byggt upp under mer än tvåhundra år? Var är stoltheten och tilliten för vår välutvecklade demokrati, samhälle och välfärd? Var är stoltheten och förtroendet för våra folkrörelser, vårt rika föreningsliv, vårt kulturarv och vår unika natur, vårt land och vår historia? Har vi inte mer tillit och självförtroende? Skulle detta förstöras och försvinna för att det kommer människor med andra erfarenheter från andra kulturer? Svar nej. Punkt.

Rädsla är en naturlig och viktig instinkt som gjort att människan överlevt många faror genom åren men när rädslan blir ett hinder och vi slår igen dörren mot andra i världen förlorar vi mer än vi vinner. I den våldsamt höga förändringstakt som vi alla befinner oss i är det viktigare än någonsin att vi håller huvudet kallt och oron i schack.

Vi, du, jag kommer klara det här också. Vi, du, jag kommer hitta nya lösningar på de nya utmaningar vi står inför och vi kommer kunna skapa en ny och bättre värld tillsammans. Om vi vill. Om vi håller dialogen igång. Om vi ser varandra som möjligheter. Om vi inte stänger dörren. Inget mer bham, slam, tjong! Nu kör vi. Tillsammans.

mvh/u