22/2 2013 Anders Carlberg, Fryshusets grundare, är död. Endast 69 år gammal. Få personer i vårt land har betytt så mycket för unga människors växande som han. Få personer har haft förmågan att omsätta ord till handling. Få personer har lyckats att göra sina visioner verkliga och meningsfulla för så många. Hans livsgärning är fantastisk och ett föredöme. Som prästen, Ulrica Stigberg, sa på den minnesstund inför mer än tusen människor som hölls i Fryshuset. "Han inte bara respekterade människor. Han trodde på oss. Och allra mest trodde han på dem som ingen annan trodde på. Och så citerade hon i sin tur ett av många citat som Anders ofta sa: Slå dom inte på käften. Slå dom med häpnad istället." Jag har haft turen att få möta och inspireras av Anders.

Drömmen börjar i hjärtat

Anders gick från att vara studentupprorsledare från Kårhusockupationen, till jobb som byggbas och sedan till att engagera sig i Söder Basket som sedan ledde till förverkligandet av Fryshuset. Om den här resan berättade han om inför en entusiastisk publik på Berghs School of Communication i slutet av 80-talet. Ett anförande jag hörde på plats och fortfarande minns. Fritt ur hjärtat, med sin ganska buttra och typiskt Stockholmska stil, levandegjorde han för oss blivande reklammänniskor, värdet av att tänka större, längre och att alltid ha sin nyfikenhet kvar på människan. Och speciellt de unga. Anders betonade att åren han hade haft möjligheten att få jobba med ungdomar hade varit de viktigaste i hans liv. Det låter egentligen för fjuttigt att säga att han levde sitt varumärke men det var precis vad han gjorde. Han utgick från sitt hjärta och sin dröm och lyckades förverkliga dom i Fryhuset. Och där kommer drömmarna fortsätta att växa och utvecklas.

 

Frysen – ungdomarnas multihus och mötesplats

Jag har själv haft förmånen att följa Anders liv och gärning på ganska nära håll. Som aktiv basketspelare så har jag spelat mot honom och många gånger träffat honom på och runt basketplaner runt om i Stockholm. Speciellt matcher som spelades på Fryshuset. Musiken och möjligheten att få spela var en fråga som ofta debatterades och politiker la ner ungdomsgårdar ena dagen samtidigt som de nästa dag klagade på att ungas passivitet och bristande initiativförmåga.

När vi fick höra om att Anders Carlberg både sökte och lyckades finna en plats där musik, sport och kultur kunde samsas under samma tak trodde många, inklusive mig själv, inte sina öron. När sedan Fryshuset fortsatte att utvecklas och ge massor av band och unga chansen att växa lät för bra för att vara sant.

Därför kom beskedet om att det dåvarande Fryshuset nära Danvikstull skulle rivas nästan som ett ödesbestämt tragiskt beslut. Vi visste det, suckade många, detta kunde aldrig hålla. "Dom" vann igen. "Dom" lyckades tysta och sänka den unga generationen. Men så underbart fel vi fick. 

Fryshuset uppstod på andra sidan Hammarby Sjö. Större, starkare och mer livskraftigt än någonsin. Och med så mycket energi att verksamheten bara fortsätter att bredda sig och utvecklas. Skola, sport, kultur, mötesplats Fryshuset är verkligen ett sant växthus. Idag drivs det ett 40-tal olika verksamheter i Stockholm, Göteborg och Malmö. Varje månad möter över 20.000 unga från alla delar av samhället den vision som Anders en gång hade. Fast i realtid, eller som en del i dag säger, i köttrymden.

Anders – bänkbäraren

En avslutande bild som sitter kvar i mitt minne är en sensommardag nedanför Slottet i Stockholm. Det var under den dåvarande folkfesten Vattenfestivalen. Programmet var omfattande och hade även plats för olika sportaktiviteter och lekfulla tävlingar. Mitt basketlag, Brännkyrka IF, hade precis avslutat en tre-mot-tre-turnering ute på Riddarholmen och gick runt i festivalområdet och tittade efter olika evenemang. Vi visste att Fryshuset senare på kvällen skulle arrangera en filmvisning nedanför Lejonbacken. Kvällen var fortfarande varm och fylld av förväntan. Filmduken var på plats och på avstånd såg vi en man som baxade och slet med något stort, tungt och otympligt. När vi kom närmare såg vi att det var Anders Carlberg som från en lastbil hämtade vanliga låga smala långa bänkar som finns i Sveriges alla gymnastiksalar. "Tjena, tjena, bio ikväll vet ni" sa han glatt och vinkade avvärjande när vi frågade om vi kunde hjälpa till. "Det är klart nu, jag kom på att vi hade glömt fixa sittplatser så jag fick låna en lastbil och hämtade bänkarna själv. Ingen annan hade tid just nu" sa Anders utan ett uns bitterhet eller anklagelse i rösten.

 

Gör det då!

Avslutningsvis vill jag bara avsluta med att citera det som Birgitta Stymne Göransson, ordförande i stiftelsen Fryshuset skrev i sin nekrolog i DN 18/1 2013. "Anders stred för att samhället skulle se ungdomar som en tillgång och ville skapa möjligheter för förortsungdomar att ta ansvar för och utveckla sina egna liv och sin egen närmiljö. Han hade en unik förmåga att se bortom rädsla, strul, bristande skolgång och tuffa attityder. Vad vill du? – brukade han fråga. Gör det då!"

Borde inte fler av oss lyda hans råd lite oftare. Tack Anders för all inspiration.

 

mvh/u 

Stolt på FacebookStolt på TwitterStolt på LinkedIn