Orkar du göra det lilla extra? Del 88.

21/1 2018. Marcel Hirscher har dominerat den alpina skidvärlden på herrsidan de senaste åren. Vad skiljer de skidåkare som ofta vinner med en hundradel från andra? Vad skiljer ett riktigt bra resultat från ett som bara är godkänt? Vad skiljer det mest lönsamma företaget från det företaget som bara överlever? Vad skiljer den mest framgångsrika säljaren från den medelmåttige? Tittar man närmare och söker en förklaring så är det inom de flesta områden nästan aldrig några stora sensationella skillnader. Oftast handlar det om förmågan att göra det lilla extra många gånger och inte minst förmågan att göra det lilla extra i många detaljer och inom många områden. Om och om igen. Att lyckas bygger självförtroende och mod. Men ingenting sker av en slump. Orkar du göra det lilla extra? Vill du?

Den här bloggserien handlar om hur du kan träna mod och självförtroende för att bygga ett starkt, stolt och attraktivt varumärke. Mod och självförtroende är avgörande egenskaper som det går att utveckla. Då behövs det passion, uthållighet och träning. Mycket träning. Vi har alla potentialen men tränar, tyvärr, alldeles för lite, för sällan och för dåligt. Det kan du ändra på om du vill leva din dröm. För kom ihåg, du har precis all den potential som behövs. Nu. Här. I dig.

125. Träna på förmågan att göra det lilla extra

Att göra det lilla extra handlar ofta om förmågan att se och värdera de viktiga detaljerna. De detaljerna som avgör ett resultat, en upplevelse eller kvaliteten på ett möte. Det är få saker som bara sker av sig självt eller av en slump. Varje utvecklingssteg har sin grund i värderingar, tankar, drömmar, vilja, normer, etik och moral. Som landar i attityder och till sist i beteenden. Vad vill du egentligen? Vill du utvecklas så kan du. Om du tränar. Viljan att göra det lilla extra och träna på att gå den där extra milen blir ofta avgörande för hur mycket man lyckas utvecklas. Och hur man lyckas bygga varma relationer. Här är några exempel som brukar inspirera mig att göra det lilla extra. Vilka har du? Bygg din egen bank av i goda exempel.

Besöken i skidfabriken
Det är också en gammal sanning att de riktigt stora stjärnorna också är extremt noga med alla detaljer. Förberedelser, mat, träning, sömn allt allt allt samverkar. Speciellt i sporter när även materialet och redskapen har stor betydelse är det viktigt att vara noga med detaljer. Vi har väl alla hört om hur Gunde Svan t.o.m. slipade ner sina trugor på stavarna för att de skulle bli lite lättare?

Nyss hörde jag om superstjärnan Marcel Hircher från Österrike. Han nöjer sig inte med att testa många olika par skidor för att hitta de bästa. Han åker personligen till fabriken som tillverkar skidorna och går igenom processer och material på plats med konstruktör och hantverkare. Varje vecka. Den killen har bestämt sig för att vinna det enda han egentligen saknar – ett OS-guld. Då kan materialets kvalitet ge honom den där vinnande hundradelen.

Köksveckan som kulturmotor
Jag sitter i ett kommunikationsnätverk som heter K22. Vi är närmare 50 personer som alla har lång erfarenhet av att jobba med kommunikation i olika former. Vi samarbetar mycket men vid lust och läge. Det finns inga krav på att samarbete, friheten är viktig, men kompetens attraherar. Det finns bara ett. Alla måste ha köksvecka då och då. Det innebär att vi köper mjölk till kaffet och håller snyggt i köket efter ett rullande schema. Jag och min kollega Magnus Fermin har valt att göra plikten till en överraskning. När vi har köksveckan brukar vi alltid göra något extra som skapar engagemang. Vi skickar ut och affischerar vår vecka, ofta i någon form av uppgift. Hur klara du oxveckorna? Vilket är ditt vackraste ord? Bästa selfie? Kan du svaret på gåtan? Måla en tavla. Din största utmaning 2018? Och så vidare. Resultatet redovisas på fredagens after work med popcorn och öl för de som vill vara med. Resultatet har blivit att vi byggt kultur, gemenskap och får det lite roligare tillsammans. Det är värdefullt.

Den glada tidningsutdelaren
På centralen fanns det under flera år en man med invandrarbakgrund som delade ut tidningen Metro med en alldeles speciell stil. Han lyste och nästan dansade fram mot de ofta stressade ofta morgontrötta resenärerna på väg till jobbet. Han hade alltid ett leende eller ett uppmuntrande ord till var och en. Han var aldrig påflugen eller jobbig. Han blev som en inspirerande levande glädjeboost för alla han mötte. En dag var han plötsligt borta. Saknad av många och en av de sörjande skrev en insändare till Metro och frågade vart han tog vägen. Svaret blev - han hade blivit utbildare av andra tidningsutdelare.

Den uthålliga maratonlöparen
På 1970-talet var Kjell Erik Ståhl landslagsman i orientering. I 30-årsåldern gav han upp orienteringskarriären för att i stället satsa på maratonlöpning, en satsning som blev lyckosam. Jag såg honom många gånger försöka vinna i Stockholm Maraton. Med sin magra långa seniga gestalt såg varje steg nästan smärtsamt ut men han hängde med i toppen vid varje lopp utan att lyckas vinna. Men till slut, 1982, lyckades han, till min och många andras stora glädje, äntligen vinna Stockholm Maraton.

Men det jag minst mest från segerintervjun var när Kjell-Erik berättade om vad som var det riktigt storslagna i bedriften. Och det var inte bedriften i sig. ”Det jag egentligen borde få pris för är alla de gånger jag tagit mig ut och sprungit trots att vädret varit vidrigt. Jag har avverkat mina mil, varje dag, morgon och kväll, trots att jag många många gånger hatat det. Regn, snö, storm, hagel, is, blask, skador eller bara total trötthet har inte fått spela någon roll. Jag tog mig ut. Det är det jag egentligen får priset för”.

Ståhl blev sedermera Sveriges genom tiderna främste maratonlöpare med 101 genomförda lopp, 70 av dem under 2 tim 20 min. Han är fortfarande svensk rekordhållare på distansen med 2:10:38, vilket är hans tid vid VM i friidrott 1983, då han blev fyra.

Den skarpögda tryckaren
Att vårda sina relationer, med vänner, bekanta och kunder, är bland det finaste som finns. Där byggs tillit och förtroenden. Där byggs gemenskap och förståelse. Där byggs hållbara kontakter. I yrkeslivet handlar det ofta om att ge bra service, vara lyhörd och ställa rätt frågor så att speciellt kunder och kontakter känner sig trygga med vad de får. Då blir man en oftast en samarbetspartner och inte lika utbytbar som leverantör. Kan man sträva efter att ge det lilla extra stärks relationen ofta ännu mer.

Ett av de bästa exemplen på någon som gjorde det lilla extra är den gången jag hade jobbat natt och dag med ett viktigt projekt för TaxiKurir, lämnat original för tryck på kvällen till tryckeriet som på morgonen skulle lämna materialet till en depå där det skulle läggas ut i 1500 taxibilar. Sommarkampanjen skulle sjösättas och det var bråttom. Både kunden och jag hade läst korrektur på längden och tvären tusen gånger så vi kände oss trygga.

Men när jag kommer till jobbet på morgonen så tittar jag på kopian av det sista korrekturet som låg på mitt skrivbord – och ser att det är en katastrofal felstavning på framsidan av huvudfoldern. Jag kastar mig på telefonen, ringer tryckeriet och skriker ”Stoppa pressarna”. Varpå den ansvarige tryckaren för nattpasset svarar med en lugn röst ”Är du orolig för stavfelet på folderns förstasida? Inga problem, det såg jag innan det gick för tryck i natt och fixade till det”. Är jag honom evigt tacksam eller är jag honom evigt tacksam?

Två lyhörda bartenders
Att bli sedd, hörd och bekräftad är några av varje människas starkaste och mest grundläggande drivkrafter. Att få tillhöra en flock. Något som Magnus Helgesson, grundaren av Harrys Pub & Krogkedja, tog fasta på när han med några kamrater öppnade den första puben i Falkenberg tillsammans med några kamrater 1993. Gäster på Harrys skulle alltid känna varmt välkomna.

Bland de första de anställde var två trevliga engelsmän. Harrys skulle vara som ett andra hem och atmosfären skulle vara som på en lokal engelsk pub. De båda engelsmännen gjorde ingen besviken. De hade kolla på alla som kom in på puben och om de inte kände igen någon ny såg de till att nykomlingen direkt blev extra väl behandlad. De hade t.o.m. en liten bok där de skrev upp vad som olika personer gillade och var intresserade av. På så sätt kunde de lätt konversera sina kunder på ett pesronligt vis. Harrys har sedan starten växte till en kedja som finns på ett 30-tal orter i Sverige. Harrys har t.o.m. en egen fanclub – Harrys Vänner.

Den lilla chokladbiten
Visst är det roligt med lite oväntad extraservice? Som t.ex. att det ligger ett litet kuvert med ett välkomstbrev och en chokladbit i på sängen i den hytt man ska bo. Så var det länge på Birka Cruises som jag jobbade med i nästan 15 år. Eller karamellerna i trälådan där notan ligger i. Som de gör på den turkiskt/kurdiska restaurang Lilla Harem nära där jag bor på Söder. Där brukade de också då och då bjuda på magdans. Och apropå chokladbitar, de restauranger som bjuder på en mörk chokladmintkaka till kaffet utan att ta betalt är något jag älskar. Det lilla extra kommer i alla fall jag ihåg.

De hundra skotten
Historien upprepas. Om och om igen. När träningen är över eller innan den ska börja så ser man stjärnan, eller den blivande stjärnan, stå och skjuta 100 inlägg från kanten. Om och om igen. Eller lika många från straffpunkten. Eller gå på lina, som Ingmar Stenmark brukade göra, för att få bättre balans i skidbacken. Eller 25 extra varv upp och nerför mördarbacken med blyväst på när alla andra i laget duschar och går hem. Talang i alla ära men det som omvandlar talangen till stjärna är att hen orkar göra det lilla extra. Om och om igen. Den som tränar mest blir bäst.

Den tålmodige kiosktanten
I mer än fyrtio år fanns hon där för oss barn. Kiosktanten. Vid campingen. Med oändligt tålamod. Från tidig morgon till sen kväll mötte hon alla med ett milt norrländskt leende. Speciellt barnen. De små som knappt räckte upp till kioskluckan med sin lilla peng. Alla ville ha smågodis. Men inte den. Utan den. Nej den blåa. Nej förresten, två gula sura istället. Hur mycket blev det? Hur mycket har jag kvar? Inte mer, ta bort en gul och byt mot … Du fattar. Från morgon till kväll. Vi älskade kiosken, godiset och allra mest kiosktanten. Och kärleken var ömsesidig. När vi blev äldre och fick egna barn så fanns det ju bara ett ställe dit alla gick och handlade godis, glass och tidningar.

Jag tror verkligen det är i just den inställningen, viljan att göra det lilla extra, fortsätta vara nyfiken och att inte ge upp, som nyckeln till hållbar utveckling och livsglädje finns. Det är så lätt att välja den enkla vägen, den som man känner till, och därmed bara upprepa sig själv och göda sin trygghetstörst. Det är inte fel men det finns alltid mer för den som både söker och ger det lilla extra. Var dag. Om du orkar göra det lilla extra.

mvh/u