14/1 2013 Året var 1989. Inför världens ögon hände det otroliga, imperiet Sovjetunionen skakade i sina grundvalar och dess ledare började prata om demokrati och frihet. Den mest påtagliga och hatade symbolen för järnridån, Berlinmuren, rämnade och östtyskar rusade över gränsen och föll i armarna på västtyskar. En historisk händelse som man på Berghs School of Communications beslöt att eleverna direkt måste manifestera och gestalta. Men också en händelse som höll på att bli slutet för Bosses karriär som elev på Berghs.

Skolan hade alltid givit eleverna stor frihet men den här uppgiften ansåg lärarkåren vara så viktig att den var obligatorisk. För alla. Eleverna fik ungefär två dygn på sig att fritt gestalta sina känslor och tankar. Lösningarna fick redovisas i vilken form som helst, verbalt, visuellt, skulpturalt spelade ingen roll. Det viktigaste att det blev kreativt, starkt och äkta. Alla jobbade intensivt på skolan. Alla utom Bosse.

Bosse var en av de elever jag hade förmånen att regelbundet få arbeta med i min egenskap av lärare på Berghs. Bosse var något av en bohem, en fritänkare som gärna gick sina egna vägar. Skolans kostym var ofta lite för trång för Bosse och diskussionerna mellan honom och lärarna på Berghs var, diplomatiskt uttryckt, inte sällan både heta och högljudda.

Efter att ha peppat och pressat varandra till kreativa stordåd under två dygn så var det dags för elevernas stora presentation. Stämningen var nästan andäktig och lösningarna var fantastiska och laddade. Applåderna frekventa. Elever, lärare, specialinbjudna gäster och i stort sett all personal på skolan, alla var där. Alla utom Bosse. Det rågade måttet.

Ledningen var i uppror, det pratades om relegering och avstämning. När Bosse till slut dök upp, mer än ett dygn försenad, blev han omedelbart uppkallad till skolans ledning som förklarade hur allvarligt skolan såg på hans agerande. "Vad har du att anföra till ditt försvar" frågade skolan.

Bosse var tyst en stund och sedan öppnade han den tunga väskan han hade haft med sig. Ur den plockade han upp delar av Berlinmuren och la på bordet framför sig. "Jag kunde inta bara vara kvar på skolan, jag var tvungen att uppleva allt och se det med egna ögon" sa Bosse. Ridå. Bosse fick vara kvar på skolan och återigen var det bevisat. Verkligheten överträffar dikten och det är ur verkligheten den främsta inspirationen ofta kommer.

Tack Bosse.

mvh/Uffe Bergman, Stolt Kommunikation

   

 

Stolt på FacebookStolt på TwitterStolt på LinkedIn