Att fortsätta. Trots allt.

9/4 2017. Vissa dagar är det svårare än andra. Plötsligt känns mycket så futtigt. Som t.ex. att skriva en blogg. Två dygn efter terrorbrottet i Stockholm lägger sig händelsen som en stor förlamande svart, våt och mörk filt över allt. Allt. Men det är förmodligen just då, när det är som mörkast, som det är viktigare än någonsin att fortsätta göra det enkla och det vardagliga. Det handlingar som även i det lilla hyllar livet och gemenskapen. Att följa sina rutiner blir en gest av respekt och motstånd mot det onda. Trots allt. Därför skriver jag även idag denna blogg. Låt oss fortsätta dansa, sjunga, älska, leva. Med ljus besegrar vi mörkret. Ibland ända in i döden. Och därefter. Trots allt.

Att skriva för livet
För drygt tre år sedan tog jag beslutet om att en gång i veckan skriva en blogg om konsten att bygga och leva sitt varumärke. Och det skulle jag göra vad som än hände i mitt liv. Bloggen och min utbildningsplattform Varumärkesakuten är mina kanaler för att förverkliga min mission. Att ge så många som möjligt kunskap, inspiration, råd, tips och kraft för att själva kunna leva sin dröm genom att bygga sitt varumärke, sin personlighet. Så denna blogg handlar om att fortsätta med det man tror på vad som än händer. För att när jag skriver blir livet synligt och levande. För att uthållighet parat goda handlingar är det som förändrar världen. Trots allt.

En vandring för livet
Idag är det den 9 april och Bajen ska spela sin första hemmamatch i fotboll på Nya Söderstadion (som ibland vanvördigt kallas för Tele2 Arena). Som Hammarbyare och boende på Söder har jag följt laget i vått och torrt genom åren. I med- och ofta motgång.

Sällan har jag missat den traditionsenliga spontanmarschen från Medborgarplatsen till arenan. Tiotusentals människor som går Götgatan fram med sina grönvita hjärtan fyllda av längtan och hopp inför en ny säsong. En manifestation för gemenskap och livsglädje. Tillsammans. Men i år funderade jag faktiskt på att inte gå med.

Jag erkänner, jag blev feg och rädd efter terrorattentatet i fredags. Jag var faktiskt bara två kvarter ifrån när det hände. Folksamlingar är ju något av en magnet för terrorister. Men ändrade mig. Just idag är det viktigare än någonsin. Då blir det inte bara en vandring för Bajen och Söder. Det blev lika mycket en vandring mot terrorn och en hyllning till de som drabbades. En manifestation för frihet, demokrati och rätten att få mötas. Just idag är jag stark. Just idag är vi starkare tillsammans. Jag hör måsarnas skrik, jag hör skrattande barn, jag har tron på mig själv vid min sida. Och min fina fru. Och mer än 30.000 hammarbyare som står upp mot mörkret. Tillsammans. Och den tysta minuten av 30.000 på Nya Söderstadion var den mäktigaste och tystaste tystnad jag hört. Eller rättare sagt inte hört.

Vardagens motstånd.
Terrorn vill att vi ska bli rädda och bygga murar. Terrorn vill att vi ska bli misstänksamma och sluta oss i mindre grupper. Terrorn vill att vi ska börjar prata om vi och dom. Ett av de tydligaste tecknen på att man har tagit första stegen på ”highway to hell”. Då är det bara en tidsfråga innan gaskamrarna byggs upp igen.

Genom att fortsätta leva normalt och ännu mer öppet gör vi ett motstånd i vardagen som skrämmer mörkermännen. Det finns få saker som hotar den enfaldige fanatikern som mångfald. Då krossas hens världsbild. Genom att fortsätta gå till jobbet, handla, mötas, fika, promenera och röra sig i staden kan vi alla snabbare reparera terrorns skador. Eller som engelsmännen sa när bomberna föll under andra världskriget och de ensamma stod kvar i världen mot nazisternas terror - ”Keep calm and carry on”. Lika sant idag som då. Och de höll ut. De fortsatte kampen. Och de, och vi, vann över mörkermännen.

Spela för livet
Passivitet skapar en grogrund för rädsla. Aktivitet ger kraft och möjlighet till förändring. Det finns alltid lösningar om man söker dem. Att låsa in sig och dra ned rullgardinen gör bara hotet svartare och farligare än vad det förtjänar. Vid konflikt har vi människor egentligen bara tre grundtillstånd - flight, fight eller freeze.

Flykten (flight) leder sällan till någon lösning. Att stoppa huvudet i sanden (freeze) håller sällan i längden. Att ta tjuren vid hornen och hejda mörkerkrafterna genom att göra något (fight) är enda vägen mot någon lösning. Att se och hylla livet genom musik, sång och dans är ett lekfullt och livsbejakande sätt att reta gallfebern på terroristerna. En av de underbaraste hyllningssångerna till livet är Peps Perssons ”Spela för livet”. Den kan du se här.

Även texten är värd att läsas för den som vill ha livskraft:

”Jag spelar för livet för allting som växer
som lever och andas och föds och dör.
Jag spelar för livet jag vet inget annat
som ger både mening och dagligt bröd

Jag spelar för livet jag sjunger för full hals
 Jag leker med toner och kysser ord
 Jag spelar för livet Med huvet i himlen
 och fötterna dansar på Moder jord

Jag spelar för livet, natt å da
 Jag spelar för livet, sån e ja 
Jag spelar för livet, da å natt
 Jag spelar för livet, därför att
 Jag spelar för livet

Jag spelar för livet med bultande hjärta
och själen är bräddfull av glädje och sorg
Jag spelar för livet jag våndas, jag njuter
 och säljer min möda på månglarnas torg

Jag spelar för livet och glömmer bort döden
för vid den horisonten syns inget ljus
 Jag spelar för livet och litar på tiden
 som alltid har växt till nästa nu

Jag spelar för livet, sån e ja
 Jag spelar för livet, natt som da
 Jag spelar för livet, da å natt
 Jag spelar för livet, som besatt
 Jag spelar för livet”

Peps är alltid Peps. Alltid personligt. Alltid äkta. Alltid Peps. Mellan blues och reggae. På Skansens allsångsscen eller på källarklubbar. En av Sveriges mest genuina musikanter och berättare. Och visst är frasen "jag leker med toner och kysser ord" vacker? Men skulle jag kalla honom varumärke skulle jag förmodligen inte bli långlivad men att han är en stor personlighet kan få förneka. Det är dock en sak jag inte håller med om. Det är formuleringen ”vid den horisonten (dödens horisont) syns inget ljus”. Jag tror verkligen att vår nära och kära som lämnat jordelivet i alla högsta grad talar till oss. De gör det definitivt rent genetiskt men även på andra sätt. Deras ord, tankar och handlingar finns kvar i våra minnen som möjligheter och fyrljus. Om vi ser. Om vi lyssnar. Om vi reflekterar. Om vi respekterar och förvaltar det bästa de gett oss. Trots allt.

Keep calm and carry on.

mvh/u